När jag var 6 år gammal (Jag är snart 15 år nu) fick jag min allra första, egna ponny. Jag hade aldrig varit så lycklig, seriously!

Det var ett Gotlands russ, världens snällaste med det största hjärtat av rent guld.

Vi gjorde allt tillsammans, vi litade på varandra så mycket som det gick och han gjorde verkligen allt för mig och jag för honom.

Jag har alla minnen och bilder kvar i huvudet som om våran tid tillsammans var igår.

När jag bara låg och mös med honom i hagen, varje dag, när vi gick lösa promenader, när vi var bästa vänner, oskiljaktiga. Obeskrivligt.

Men den dag som jag minns mest, den största bilden som finns kvar, det är sista dagen tillsammans.

Min ponny ramlade ihop, ena sekunden flög han fram i full galopp lyckligare än någonsin i sin stora hage tillsammans med sin bästa hästkompis.

Sekunden därpå låg han bara där, orörlig. Hela hans huvud låg under kroppen, han kunde inte andas.

Men han var inte död, han led, jag skrek, jag grät och jag var rädd och ledsen.

Han kunde sen inte resa sig, han försökte verkligen. Hans ögon, blicken han gav mig minns jag så tydligt.

Så rädd, så stark. Han försökte göra allt för att resa sig upp, vara stark, vara med mig.

Det sista orden jag sa till honom, det var "Jag älskar dig"

En minut senare fanns han inte mer.

Jag bara satt där, tårarna forsade ner som aldrig förr. Min ponny, hans sista blick. Han försökte. Han kunde inte.

Han hade brutit nacken, han fick en spruta och sen var han borta. Borta för alltid.

Så overkligt, 8 år sedan.

Om jag kunde, skulle jag vrida tillbaka tiden. Tiden med honom var den bästa i hela mitt liv utan tvekan. Den relationen vi hade tillsammans var oslagbar.

Det här är det värsta som någonsin hänt mig, har aldrig känt så stor saknad, helt förstörd innerst inne än idag och kommer alltid vara utav alla minnen och bilder som aldrig släpps :( <3